Jag har kommit på att jag saknar min släkt, faktiskt. Mormor och morfar, mina små kusiner som förövrigt inte alls är små längre. Vi som träffade dem så ofta för några år sedan.. Nu, nu ingenting längre. Tror det blev så efter mamma och pappa skilde sig för ett år sedan. Tråkigt, jobbigt. Vi flyttar runt, ingen har tid längre. Pappa bryr sig inte. Ja inte trodde jag det skulle bli så bara för de skilde sig.. Mitt liv är inte detsamma som för ett år sedan, nästan exakt. Kan fortfarande inte fatta det än, har inte vant mig vid det nya egentligen. Jag förändrades, jag tvingades växa upp lite mer, ta mer ansvar på ett sätt. Det kan vara jobbigt när man inte har ett val, inget att påverka med. Tänka sig att jag flyttade ifrån lilla älta, där jag trodde jag skulle bo tills jag själv flyttade hemifrån. Nu är jag där ingenting, gillar inte ens folket där längre. Funderar på att flytta till mamma heltid, men jag vet inte än. Har lust att få pappa fatta, fatta på riktigt. Men det gör han inte.

Skitsamma, lite tankar nu såhär på natten. Jag saknar att träffa mormor, morfar och mina kusiner helt enkelt! Blir chockad varje gång vi väl träffar dem, hur stora det blivit, hur mycket längre den äldsta är än mig nu. Fyra år yngre än mig men ändå minst 10cm längre. Tiden går fort.